Vilken dag.
Robin skulle vara riktigt kissnödig inför besöket hos urologen, så hon fick kissa hemma kl 8 och sedan dricka en massa i bilen på väg till sjukhuset.
När vi nästan är framme kan hon inte hålla sig längre vilket resulterar i nerkissade byxor och sittkudde i bilen.
Vi snurrar runt i en kvart innan vi hittar den enda lediga parkeringsplats på området. ( Det är ju jäkligt konstigt hur ett av landets största sjukhus knappt har parkeringsplatser! Ibland snurrar man runt i trekvart innan man får någon parkering!)

Kommer skapligt nära vår ingång så vi tar med ombyte och går för att anmäla oss. Medan jag står vid patientanmälningen och kastar ett öga på Robin som står med mormor en bit bort, ser jag hur hon skäms som en hund och hur det droppar vid byxbenet .
Skit i att hon ska vara kissnödig!!! In på toaletten och sätter henne där och försöker svabba av henne så gott det går.
Vi hinner upp till avdelningen med några minuters marginal och får lov att förklara läget när vi blir mottagna.

Det var lugnt, läkaren var van vid detta då det är just därför man åker dit, så vi skulle gå ner till cafeterian för att ta en fika och vänta in nästa toabesök.
Det är våningen under och inte så långt att gå, men när vi står vid kassan och har plockat på oss fika, gör Robin kiss-tecknet ( på teckenspråk) och det är bara att hiva över jackor och allt på mamma och ta ungen under armen och lubba upp till urologen igen!
Hon fick kissa i en speciell toalett som mätte mängden och flödet och när hon suttit där en lång stund ultraljudades urinblåsan. Trots två besök på toa med 20 minuters mellanrum var det fortfarande 0,75 dl urin kvar i blåsan direkt efter tömning!

Så nu har vi fått förklaringen efter ett års inkontinens.
När Robin var torr hade hon en festblåsa och kissade väldigt sällan, vilket resulterat i att blåsan blivit uttänjd. Det går ett tag men sen får den "spel". Den krampar vilket gör att man blir akut kissnödig och ofta.
Mot det kan man få tabletter för en sk stressad blåsa, för att lugna ner den.
Problemet med Robin är nu att hon inte tömmer blåsan och då kan man inte ta dessa tabletter, för då är risken att det bildas massa bakterier istället.
Så vår behandling går nu ut på att sätta henne på toan VARANNAN TIMME under alla vakna timmar, under kanske ett års tid för att lära hennes kropp och hjärna att ställa in sig på kissrutiner och att hon lär sig känna när det är dax för besöken.
Har vi tur går det fortare än ett år och har vi otur kan det ta upp till två år.
Torrheten på natten brukar ta ännu längre tid.

Vi ska tillbaka i januari för att se om hon kan tömma blåsan helt efter dessa rutiner och kan hon inte det då heller kommer de gå vidare och röntga för att se om det kan vara något annat problem högre upp ( kommer inte ihåg riktigt vad hon sa), vilket inte var så vanligt, men värt att kolla upp.

Jag blir så trött. Varför kan man inte få något enkelt problem någon gång, som man bara löser med en tablett.
Fast det är ju inte mig det är synd om. Det är ju Robin. Måste hon råka ut för ALLT !?

Harry var superladdad igår, så han fick lösgaloppera av sig i paddocken. Man såg hur lycklig han var av att ha fast mark under hovarna istället för all smetig lera som blir där de sätter ner sina hovar just nu.
När han busat klart busade vi lite ihop tillsammans. Jag sprang och han sprang efter. Hade även lite kombinerad ledarskapsträning genom att han följde mig som en hund, stannade och backade när jag begärde det, hela tiden lös.

Grått och tråkigt väder var det igår, men idag var det ännu värre. 1-2 grader och så fuktigt och rått i luften att det var dimma nästan hela dagen. Det är ju så man bara vill dra ett täcke över huvudet!
Hoppas hoppas det kommer in lite svalare luft snart med snö, för nu är jag less på detta väder!