...för första gången på 6 år. Och det genom att bli ledsen.
Det låter kanske som att han är känslokall, men det är han absolut inte.
Ämnet det rör handlar nämligen om Robin.

Vi har som sagt under förra vecka och denna vecka gått hos habiliteringen för att göra ett nytt begåvningstest på Robin för att se hur hon ligger till i utvecklingen av kunnande och tänkande, för att på så vis få reda på om hon platsar bäst i vanlig skola eller särskola.

Det första testet vi gjorde förra veckan var utformat för just skolbarn i åldern 6-18 år, där frågorna stegrades i svårighetsgrad för att se hur långt de kan svaren.
Inte nog med att Robin ligger lite efter i "utvecklingen" ( kunnandet är väl mer rätt), hon är dessutom född i slutet av november och ligger bara där nästan ett år efter någon som är född i början på året.
Så testet i fråga gick inte så jättebra, utan psykologen valde att avbryta efter halva testet.

Nu har vi istället genomfört det test hon gjorde för ett år sedan, som är riktat till 3-6 åringar.

Det roliga med det var att man nu kunde jämnföra ( det jag kommer ihåg) vad hon kunde nu jämnfört med förra året, och vilken skillnad det var!
Fortfarande fanns det en hel del som hon inte kunde svara på, men gjort en STOR förbättring.
Nu har ju självklart kraven på henne höjts då hon är äldre och ska börja 1:an i höst.

Jag frågade vad psykologen trodde om Robins resultat nu direkt och hon tror att Robin ligger och tangerar på gränsen fortfarande mellan vanlig skola och särskola.
Det lilla hon fått fram av det första testet visade stark på särskola. Och OM hon nu inte får rätt till särskola av dömma av test nr två, så måste hon gå särskolans kursplan i vanliga skolan samt ha en resurs.

Jag har under 6 års tid bearbetat alla känslor och tankar runt Robin, och gör det fortfarande. Jag gick under flera år till kuratorn på habiliteringen och grät mig igenom timmar med samtal 2-3 dagar i veckan!
Men nu börjar det kännas som att man accepterat läget och att man nu försöker göra det bästa av situationen istället.
Under all denna tid i början ville inte Fredric ens tala om detta. Han blundade för det hela och tog sin flykt på arbetet istället. Det blev så småningom bättre men inställningen har hela tiden varit " det finns inget problem, hon kommer fixa detta även om det tar lite längre tid".

Idag när jag förklarade läget med testet, att om hon inte börjar på särskola nu så KOMMER hon att börja där ialla fall inom något år, att det KOMMER finnas saker som Robin inte kommer kunna lära sig, att hon kanske aldrig kommer kunna lära sig att både kunna skriva(  pga finmotoriken) och samtidigt veta att det är bokstäver som även bildar ett ord. Utan att hon kanske måste hoppa över delen med skrivandet av att hålla i en penna, och istället lära sig skriva med tangenter på dator/läsplatta.
DÅ, för första gången på 6 år, kunde inte Fredric möta min blick längre.
Även om han inte ville visa det, såg jag hur ledsen han blev.

Kuratorn har förvarnat mig om att det inte går att stänga in känslorna i evigheter, utan att de en dag kommer ifatt en.
Jag trodde alltid till en början att det var jag som var den svaga, den som bara grät och tyckte synd om både mig och Robin. Men det var fel. Jag är den som bearbetat allt under lång tid, Fredric har allt kvar.
Och det klart det finns dagar när man står och mockar, när man rätt vad det är bara börjar gråta.
Men då behöver jag det. Släppa på trycket.
Sen känns det bättre och veta vilket underbatr barn jag fått.
 

Bara genom det här inlägget bearbetar jag mina tankar och känslor.

Det är väl lika bra att fortsätta i moll...
På väg in till Enköping imorse började jag efter en stund undra varför det aldrig började komma någon varmluft i bilen.
Det blev bara kallare och kallare och till slut kändes det som mina fötter var inkapslade i isklumpar och det bara rök ur munnen, I BILEN!
Till slut var det nog inte SÅ stor skillnad mellan ute-temperaturen på - 19 grader och inne i bilen.
Då Toyota ligger vägg i vägg med habiliteringen kastade jag in den där och sa åt dem att fixa problemet! medan jag skulle vara borta under två timmar.
När jag kommer tillbaka får jag veta att de fyllt på två liter med glykol ! Såg frågande ut, eftersom de hade bilen inne på service för exakt en månad sedan! Fick bara till svar att det kollar de inte då det bara var en liten service!
Man tycker väl ändå att de borde kolla sånt den här årstiden iaf...
Men det var det lilla problemet. Det stora var att den läcker glykol. Det kunde vara allt från en liten slang, till att det kunde vara vid ebersprächen och en sån begagnad skulle gå på mellan 15-20 000 att byta. Plus arbetet.

Jag tror inte jag ska äga någon bil!
Jag hade ju inte precis tur med volvon jag hade innan.
Nä, Subaru ska det vara! Har haft två tidigare, och det enda jag fått byta på dem är bromsbelägg!
Synd de är så dyra bara...

Har även hittat en liten häst som jag mer än gärna skulle vilja ställa i mitt stall. En otroligt vacker litet stoföl med gångarter utan dess like på pappas sida. Waow, vilken utstålning hon har!
Men, men.Tillbaka till verkligheten. Nu har vi ebersprächen i hjärnan istället...

Stod en lång stund inne hos märrarna ikväll och kände på deras magar hur det rör sig och sparkar där inne.
På Mantua till och med såg man hur det gång på gång kom riktiga sparkar som gjorde att magen "bullade ut" !
Ska göra ett ryck och verka dem och klippa lite manar när vädret vänder.
Just nu ligger vi nära -20 grader och det ska hålla i sig resten av veckan. Till helgen kanske...

Natti natt.