Körde ett träningspass med Mantua och Harry inför championatet. Harry är helt fantastiskt duktig och jag njuter för varje steg som han svävar fram brevid mig.
Åh vad jag älskar den hästen!
       För att bara vara två år tycker jag han är så utvecklad redan och jag kan bara fantisera om hur han blir som vuxen.

Även Mantua visade idag upp sin jättefina trav som jag vet att hon har, men som hon dessvärre aldrig visar upp i ridhus.
Har de två sista gångerna haft en serreta på henne och vilken skillnad det blev.
Ångvälten blev väldigt lyhörd på mig och gick i alla olika tempoväxlingar i skritt en bit från min sida och tvärstannade så fort jag gjorde det.
När hon travat färdigt längs långsidan bad jag henne göra halt och hon ställe upp sig helt perfekt med benen varje gång!
Om hon bara är hälften så duktig på utställningen kommer jag spricka av stolthet över henne.

Lagom till jag var klar med hästarna och de var utsläppta i hagen igen blev det plötsligt mörkt. Sen tog det bara några sekunder innan det började ösa ner. Och inte i form av regn, utan hagel stora som ärtor!
Såg hur Harry laddade i hundranittio blås i hagen med sikte på stoflocken mittemot honom, och jag hann tänka " Nu hoppar han".
Men han stannade precis vid staketet och jag drog med mig en regnjacka i farten på väg ut till honom, där han nu stod hopdragen med rumpan under sig och tyckte inte alls det var kul att bli bombarderad av hagel.
Men när jag kom fram slutade haglet och gick över i regn för att strax därpå börja åska.
Min första tanke som flög genom huvudet var; Inte här också!

Tog ett snabbt beslut att ta in hästarna, men lika fort som ovädret kom, så försvann det innan jag fått fram grimman.

Usch, nu kommer jag aldrig mer tycka det är mysigt med åska.

Sen måste jag ju också berätta att jag är SÅ nöjd med nya bilen. Spinner som en katt.
Min lilla Toya.
  Bilhandlaren som bytte in vår volvo, har nog fått sparken...

Det sägs att tiden läker alla sår.
Jag undrar om de som påstår det har varit med om att en väldigt speciel vän,
plötsligt utan förvarning rycks ur ens liv.
Tiden läker alla sår. Ja, efter många år.
Efter några år bildas det äntligen en skorpa över det blödande såret,
men skorpan är fortfarande så tunn att skrapar man lite på den börjar det blöda igen.
Tids nog är skorpan tjock och har slutat blöda, men kvar lämnar den ett ärr som påminner om den älskade vännen som en gång för länge sedan fanns i ens liv.
Tiden läker alla sår men Ärret kommer alltid att finnas kvar.

Idag grät jag.

Tanken på S som mist sin underbara hingst och samtidigt vandrade tankarna även till den dag vi miste våran fantastiska häst på ett lika plötsligt sätt.